Fayas

när något händer. Först är allt knäpptyst, sen ett gallskrik. Helvete! Hinner jag tänka och när jag kommer fram till Tilda så står hon vid kaminen och skriker och gråter. Jag med ena strumpan på foten och den andra i handen. Tar upp ungen ur gåstolen och rusar till kranen. Tilda tjuter, krockodiltårar trillar. Hon tittar på mig och jag ser att hon har så jätte ont! Pyamasen blir våt och kall. Av med den. Kyla handen och försöka hitta vart hon bränt sig. Två blåsor uppenbarar sig på två små fingertoppar. Helvete, helvete, HELVETE! Jag svär och säger förlåt. Pussar och kyler. Snälla inte akuten! Johan är i Stockholm. Vem kan följa med?! 

Ringer vårdcentralen som svara att det bara är att komma på en gång. Jag ÄLSKAR våran vårdcentral! Jag ÄLSKAR att vi bor i en liten stad! Inga köer bara att komma.

Och in kom vi. Efter påklädnad, alvedon, fönsterskrapningar, så kom vi fram. Träffade en gammal jobbar kompis på kuppen som visat sig att hon blivit distriktssköterska. Det var trevligt.

Åter till Tilda.

Arg som ett bi, visade hon upp handen. Grät och var super trött oxå. Tittade på mig med hennes stora stora blå. Hur kunde jag låta detta hända? Fan. Förbannar mig själv. Ett obevakat ögonblick. ETT.

Efter hemkomsten var hon fortfarande ledsen så hon fick lite majskrokar och gröt. Sen sov hon, i 3 timmar. Sov å sov å sov. Det förstår jag. Fy så läskigt det måste ha varit att haft så ont.

Resten av dagen har hon varit som vanligt. Hennes vanliga goa jag, och använt handen precis som hon brukar.
Förlåt skruttan min. Det ska aldrig hända igen.