100125 - Livet och döden
Jag har tänkt mycket på livet och döden i helgen. Döden är ju en del av livet, det vet vi alla, men den är väldigt svår att acceptera, när det kommer till mina närmaste iaf. I mitt jobb så möter jag mycket liv men oxå död. Man accepterar att gamla människor dör men när unga dör så tycker man att det är tragiskt. Jag har, sen pappa blev riktigt sjuk, varit rädd för att mina och mina syskons blivande barn kommer att vara utan sin morfar/farfar. Därför har jag nog alltid kännt en viss stress över att skaffa barn. Jag har kvar mina far- och morföräldrar i livet och vill inte veta hur mitt liv skulle sett ut om jag växt upp utan dom.
”Åldern är bara siffror” sa johan igår. Men det stämmer ju inte riktigt, tycker jag. Visst att när man är ung och har hela livet framför sig så känns det säkert så. När man blir äldre så får man njuta av det lilla i livet. Eller dom som man har kvar i livet. Med åldern ökar oxå riskerna med att du får ett sjukt barn och att du själv drabbas av sjukdommar.
Jag älskar livet och min familj men är samtidigt rädd för att allt ska få ett adrupt slut. Därför så försöker jag njuta så mycket som möjligt av att jag får ha såna underbara människor i mitt liv. Johan har tagit mitt liv till en annan nivå. Han är mitt allt och min kärlek för honom kan jag inte beskriva med ord. Jag är så tacksam att jag har honom i mitt liv.
”Det är bara jag” sa johan när han kröp ner i sängen.
”Bara du.. Bara mitt livskärlek.” svarade jag
”Ja, bara jag” svarade han
Jag har nog väntat hela mitt liv på att mitt liv ska börja, när det började för länge sen. Snart 27 år sen.
