Fayas

Hela julhelgen har varit helt underbar! Underbar mat, folk och presenter:) Julafton hos mamma och pappa med otroligt god mat, roliga klappar och spel. Juldagen hos Johans mamma med kalkon middag, godis och spel. Annandagen hos Johans pappa med mat, prat å mys. Annandagen bjöd oxå på strömavbrott i ca 18 timmar. Det var ganska spännande;) Värma vatten på kaminen, sminka sig i mörkret.. inte kunna gå på toa.. tända ljus överallt.. Som tur va hade ju Johan varit smart och investerat i ett elverk så vi kunde ha kylskåp och frys igång.


Vi har precis avslutat en härligt middag med vänner från Oslo. Jätte trevligt, som alltid:D Blev lasange och efterrätten vi ska bjuda på på nyår. Den blev uppskattad:)

Nu måste jag sova!

när något händer. Först är allt knäpptyst, sen ett gallskrik. Helvete! Hinner jag tänka och när jag kommer fram till Tilda så står hon vid kaminen och skriker och gråter. Jag med ena strumpan på foten och den andra i handen. Tar upp ungen ur gåstolen och rusar till kranen. Tilda tjuter, krockodiltårar trillar. Hon tittar på mig och jag ser att hon har så jätte ont! Pyamasen blir våt och kall. Av med den. Kyla handen och försöka hitta vart hon bränt sig. Två blåsor uppenbarar sig på två små fingertoppar. Helvete, helvete, HELVETE! Jag svär och säger förlåt. Pussar och kyler. Snälla inte akuten! Johan är i Stockholm. Vem kan följa med?! 

Ringer vårdcentralen som svara att det bara är att komma på en gång. Jag ÄLSKAR våran vårdcentral! Jag ÄLSKAR att vi bor i en liten stad! Inga köer bara att komma.

Och in kom vi. Efter påklädnad, alvedon, fönsterskrapningar, så kom vi fram. Träffade en gammal jobbar kompis på kuppen som visat sig att hon blivit distriktssköterska. Det var trevligt.

Åter till Tilda.

Arg som ett bi, visade hon upp handen. Grät och var super trött oxå. Tittade på mig med hennes stora stora blå. Hur kunde jag låta detta hända? Fan. Förbannar mig själv. Ett obevakat ögonblick. ETT.

Efter hemkomsten var hon fortfarande ledsen så hon fick lite majskrokar och gröt. Sen sov hon, i 3 timmar. Sov å sov å sov. Det förstår jag. Fy så läskigt det måste ha varit att haft så ont.

Resten av dagen har hon varit som vanligt. Hennes vanliga goa jag, och använt handen precis som hon brukar.
Förlåt skruttan min. Det ska aldrig hända igen.

Iår längtar jag inte efter julen, inte julafton iaf. Det kommer vara så tomt utan dig, älskade lillebror. Det var länge sen vi talades vid nu. Mamma håller kontakten mellan oss alla och jag blir glad av att höra att du har det bra.

Det har varit en extremt tung helg, kännslomässligt. Man tänker på sina egna små probelm så man får ju nästan skämmas..

mina tankar finns på annat håll idag..

Ja jag känner mig faktiskt utanför. Det är inte för att jag inte har något att göra eller att jag inte några egna kompisar men jag tycker om att göra saker tillsammans med Johan. Johan och hans killkompisar har startat en "herrklubb". Det stör mig. Har vi inte kul tillsammans allihopa? Har vi tjejer nån gång stoppat dom från att göra saker tillsammans? Nej nu ska det vara hemlighetmakerier och jag har absolut inget med det att göra. Det här vad inte vad jag väntade mig när vi blev tillsammans eller när vi skaffade barn tillsammans att man inte skulle räknas längre. Det är så jag känner.

Han ska nu ut och göra saker med sina kompisar och då tänker jag, men jag då? När gjorde vi något tillsammans senast? förutom att bygga på huset och betala räkningar?

Alltså när man har födit barn och varit gravid. Blivit tjock och man ser inte ut som innan.. man känner sig inte direkt attraktiv. Då behöver man inte ha något som spär på det redan dåliga självförtroendet. Och tid ifrån Johan är inget jag behöver. Jag behöver snarare hans hjälp och stöd.  

Killar i allmänhet verkar ha svårt att förstå. Hur man mår, känner och vad man behöver. Självklart behöver han oxå få egentid och självklart så missunnar jag inte honom de. men.. Jag DÅ?!

Jag har ingen tid då jag kan göra som jag vill och verkligen kan känna att jag kan de utan att jag stjäl den tiden från allt annat vi måste göra:(

Fast jag känner brist på mitt eget "liv" så älskar jag ju samtidigt att vara mamma. Tilda är det bästa som hänt mig men för att kunna vara hela jag, det bästa jag kan vara, så måste jag få vara jag ibland. Och göra saker som jag tycker är roligt..

Vem bryr sig om vad jag vill?!?!? Ingen. Vad ska jag göra?

Jag är så trött. Trött på att vara fattig. Jag behöver ha ett nytt jobb så jag oxå kan unna mig semestrar och saker. 

I hate this. Här står jag, helt ensam. I min värld.